mittlivsomtherese

Det är mycket som händer hela tiden nu, mest jobbiga men även ett glädjande besked också.

Min älskade mormor Doris somnade in den 15/9, otroligt jobbigt och ofattbart... Förstår inte hur någonting ska kunna bli detsamma igen eller hur vi ska kunna orka igenom begravningen..

I onsdags hände det som nog är varje förälders mardröm. Jag fick ett samtal från förskolan av en nästintill hysterisk förskolefröken som skrek - Skynda dig hit, Wille har gjort sig illa. Det ser illa ut och han måste till akuten- Hela jag skakade när jag lade på och skyndade mig till förskolan. Wille och en annan kille hade lekt med tegelstenar (!!) på gården och den ena killen skulle krossa sönder stenar och Wille fick sin hand under tegelstenen. Wille var vit som ett lakan när jag kom dit, antagligen chockad för han varken grät eller visade nån reaktion på att han hade ont men fröknarna berättade att det såg fult ut såret och att det blödde väldigt mycket. Så vi åkte till barnakuten där flera läkare tittade på handen, vi skickades till röntgen pga att fingret var så svullet och dom misstänkte en blödning. Röntgen visade ingenting som tur var. Sen började dom misstänka att leden i fingret var skadad och då vågade dom inte göra något på akuten utan handkirurgen skulle kolla på det. I 8 (!!!!) timmar var vi på barnakuten, in och ut till läkare, bort till en annan avdelning, vänta, vänta och åter vänta. Hela tiden blödde såret och svällde mer och mer. Wille var såå duktig, inge gnäll eller grin utan bara lekte snällt. Han fick heller inte äta något utifall dom skulle operera fingret under kvällen så han var förmodligen jättehungrig också. Tills lut så bestämde dom sig för att sy ialla fall och det var en pers kan jag säga. Trots lugnande och emla så skrek han så hjärtskärande när dom gav han sprutor med bedövning och under tiden dom sydde, vilket tog lite mer än 1 timme. 4 cm långt och väldigt djupt var såret och satt väldigt illa till mellan fingrarna och längs med pekfingret. Läkarna sa på en gång efter dom sytt att det inte blev bra eftersom det var så svårt att sy mellan fingrarna på en sån liten hand.
Vi fick iallafall komma till handkirurgen direkt på morgonen dagen efter för att ev göra om hela proceduren under narkos. Som tur var så tyckte dom att det såg ok ut och inte kunde göras snyggare där heller. Läkaren påpekade även att det är svårt att få det snyggt sytt när man väntat så många timmar efter olyckan för såret sväller!? Vi som faktiskt kom upp 30 min efter det hänt! Inte vårat fel att vi fick vänta. Kände att ett snorkigt svar låg nära till hands men orkade inte, både jag och Wille var helt slut efter det intensiva dygnet.

Allt slutade som tur var bra men fy vilken mardröm att se sitt barn ha så ont, jag hoppas jag slipper uppleva det igen.

Nu ska jag och Wille mysa i soffan innan vi går till biblioteket.