Otursförföljda??
Konstigt att man glömmer så fort hur mycket det är som händer medans barnen är små.
Frida har varit otursförföljd senaste veckorna känns det som. Det började med hennes lilla kullerbytta ut genom altandörren som resulterade i fina skrapsår i ansiktet. Någon vecka senare hoppade hon och Wille i min säng (utan min vetskap) och hon föll handlöst baklänges och slog bakhuvudet i väggen. Resultatet denna gång blev en stor bula och en massa gråt. Och i måndags hände ännu en olycka. Jag hade Frida i cykelsitsen medans jag med ena handen försökte hjälpa Wille på med sin cykelhjälm och med den adra hålla i cykeln, då drar framhjulet iväg på lösgruset och hela cykeln rasar i backen. Jag försökte ta emot den men orkade inte hålla emot. Fridas skrik sitter fortfarande i huvúdet, stackars älskade barn vad hon måste ha blivit rädd. Hennes arm tog smällen men inte en skråma fick hon, jag har böjt och vridit på armar och ben för att se om hon har ont men inte en min rör hon, kan man ha sån tur?? Vilken ångest jag har haft! Man kan ju inte låta bli att tänka på hur det kunde ha gått :/ Jag har nog aldrig blivit så rädd, tårarna sprutade på både mig och Frida medans jag försökte komma hem snabbt nog med en skärrad Felicia och en tjurig Wille.
Nu hoppas jag att det får vara lugnt ett tag och ser fram emot en lång helg tillsammans hela familjen och förhoppningsvis lite eller förresten nej mycket sol!!
Frida har varit otursförföljd senaste veckorna känns det som. Det började med hennes lilla kullerbytta ut genom altandörren som resulterade i fina skrapsår i ansiktet. Någon vecka senare hoppade hon och Wille i min säng (utan min vetskap) och hon föll handlöst baklänges och slog bakhuvudet i väggen. Resultatet denna gång blev en stor bula och en massa gråt. Och i måndags hände ännu en olycka. Jag hade Frida i cykelsitsen medans jag med ena handen försökte hjälpa Wille på med sin cykelhjälm och med den adra hålla i cykeln, då drar framhjulet iväg på lösgruset och hela cykeln rasar i backen. Jag försökte ta emot den men orkade inte hålla emot. Fridas skrik sitter fortfarande i huvúdet, stackars älskade barn vad hon måste ha blivit rädd. Hennes arm tog smällen men inte en skråma fick hon, jag har böjt och vridit på armar och ben för att se om hon har ont men inte en min rör hon, kan man ha sån tur?? Vilken ångest jag har haft! Man kan ju inte låta bli att tänka på hur det kunde ha gått :/ Jag har nog aldrig blivit så rädd, tårarna sprutade på både mig och Frida medans jag försökte komma hem snabbt nog med en skärrad Felicia och en tjurig Wille.
Nu hoppas jag att det får vara lugnt ett tag och ser fram emot en lång helg tillsammans hela familjen och förhoppningsvis lite eller förresten nej mycket sol!!
Kommentarer
Trackback
