mittlivsomtherese

Idag är varken huvud eller kropp med... Funderar på varför allt blir som det blir ibland och hur mycket av det som egentligen är värt att kämpa för???

Känner mig trött, ledsen och ensammast i världen, trött på att aldrig ha någon att umgås med, trött på att inte bara kunna hälsa på mamma och pappa när jag känner för det, trött på att bara vara mamma. Känns som jag helt har tappat bort mig själv...

Det är säkert nån som kommer upfatta detta som att jag är missnöjd med mitt liv, så är det inte.

Dagens misstag var att glömma Felicias skoluppgift hemma.Hon ringde från skolan alldeles nervös för hon hittade inte lappen med stödorden, hon som var nervös redan innan. Fick rycka upp Frida som sov i sängen och sätta henne i bärselen och mer eller mindre springa till skolan. Där mötte vi storasyster Jenny som kom och kramades, ibland behövs det inte mer för jag kände mig lite gladare efter det.

Nu håller jag tummar och tår för att Felicias redovisning går bra