.....
På torsdag är det Luciafirande på dagis. Förra året gick jag dit med värkar, förväntansfull men ändå med en oro som inte är av denna värld... Ovetskapen om våran lilla prinsessa skulle vara så sjuk som läkaren hade sagt fanns hela tiden där.... Paniken som fanns inom mig är obeskrivlig, samtidigt som man skulle försöka härda ut det onda. Hela dagen och natten var långdragen med värkar som kom och gick. När det väl var dags så ville I äta en macka innan vi åkte in, visst tänkte jag och kräktes över köksbordet. 06.15 kom vi till förlossningen och 06.37 är våran fina prinsessa född. 3290 g och 50 cm lång. Jag kommer ihåg att det första I kollade var om hennes händer var som dom skulle. Vilken lycka när vi såg att hon såg ut som vilket annat barn som helst. En lycka som ingen kan förstå om man inte fått höra dom saker som läkaren sagt till oss. Att min fina dotter skulle vara sjuk, till 99% missbildad och ha kromosomfel. Hur kunde han?? Förstod han inte att innebörden av dom orden fick mig att falla, ångra och önska att jag inte hade blivit gravid igen. Ibland vill jag bara åka upp till sjukhuset och visa upp henne, visa han att här är hon, hon som är så sjuk...
Tack gud för att våran lilla Frida Elwira föddes frisk trots allt!
Jag älskar er så det gör ont
